|
|
|
| Foto: Sven Gunnvall |
Grottor är spännande. I
Sverige hittar man de största och mest intressanta i fjällkedjan från Jämtland
ända upp till norra Lappland. Grottkrypning är både roligt och krävande men som
alla äventyrssporter inte alldeles riskfritt. Om någon skulle råka ut för en
olycka i de våta och kalla fjällgrottorna kan det bli riktigt problematiskt. Kan
man inte ta sig ut själv eller med hjälp av sina vänner krävs snabb och kunnig
hjälp. Grotträddning är bland de besvärligaste och mest krävande
räddningsinsatser man kan tänka sig. För att inte stå helt oförberedda vid en
eventuell olycka beslöts vid ett möte i Abisko 2007 att fjällräddningen också
skulle utbilda och öva personal i grotträddning.
Helgen den 27-28 augusti
samlades över 20 deltagare från Sveriges Speleologförbund och fjällräddningens
grotträddningsgrupper (det finns en i Frostviken och en i Hemavan) för en
räddningsövning i Korallgrottan.
Det tänkta scenariot var en
grupp om 4 grottkrypare där bara en kände till grottan väl och där ledaren
olyckligtvis råkade ut för ett fall i ett brant parti av grottan. Hon skadade
sig så illa att det inte blev tal om att ens försöka flytta henne utan bår. En
av kompisarna stannade kvar hos den skadade medan de två andra gav sig av för
att slå larm. Under tiden hade en femte person som väntade utanför grottan
blivit orolig eftersom vännerna inte återvänt som de sagt. Tiden gick och till
slut larmades grotträddningen (som just den här gången lyckligtvis fanns
mangrant samlad i Stora Blåsjön…)
Eftersom vi hade
polishelikoptern på plats hela helgen gick alla transporter snabbt och smidigt
och snart var den första räddningsgruppen på plats, färdiga att ge sig in i
grottan. Eftersom fortfarande ingen kommit ut från grottan blev det till en
början ett rent eftersök där räddningspersonalen delade upp sig för att söka
igenom olika delar av grottan. Ganska snart hittade man de två som var på väg ut
för att larma, de hade gått rejält fel och satt nu, ganska nedslagna och
nerkylda, i mörkret och väntade. När man fått klart för sig vad som hänt
rekvirerades mer personal och en bår. Kommunikationen mellan grottan och basen
utanför skedde med kommunikationsradio (marin VHF, för den som undrar) och
fungerade alldeles utmärkt under hela övningen.
 |
|
|
Foto: Sven Gunnvall |
Första insatsgrupp var snabbt
på olycksplatsen och gav första hjälpen samt såg till att den nu ganska nerkylda
patienten fick hjälp med isolerande lager för att behålla så mycket som möjligt
av kroppsvärmen. Båren kom på plats och ett firningssystem riggades för att få
upp båren från den trånga och djupa spricka där vår patient hamnat. Allt flöt på
alldeles utmärkt och medan riggningsteamet och de patientansvariga jobbade på
anlände allt fler bårbärare fram till olycksplatsen. Vägen dit, och naturligtvis
i ännu högre grad, vägen ut igen, är ganska besvärlig med en del trånga passager
och några ställen med brant sluttande gångar.
Att transportera en bår med
en skadad person i trånga mörka och vindlande gångar är inte någon lätt uppgift.
Räddningsledaren planerade hela tiden transporten i förväg och såg till att det
fanns personal på rätt ställen. Uttransporten gick förvånansvärt smidigt och 7
timmar och 10 minuter efter larmet var alla ute ur grottan och övningen kunde
blåsas av.
 |
|
| Foto: Sven Gunnvall |
Vid genomgången följande dag
var alla överens om att övningen gått mycket bra. Det finns alltid saker som kan
göras bättre, men i alla viktiga delar fungerade grotträddningsorganisationen
som det var tänkt. Tryggt för oss som envisas med att frivilligt kräla omkring i
underjorden. Att det skulle gå så snabbt och smidigt i ett skarp läge är nog
dessvärre inte att vänta sig. Alla finns ju inte på plats och väntetiden lär bli
ganska lång så vi får väl fortsätta att vara mycket försiktiga och medvetna om
riskerna så får vi hoppas att vår grotträddningsorganisation aldrig skall
behövas på riktigt!
Sven Gunnvall,
ordförande Sveriges
Speleologförbund, grotträddningsansvarig