BLÅSJÖN I MITT HJÄRTA
Frysta bilder av lycka och längtan. Mitt hjärta flyger högt som en fjällvråk.

Av Jonas Sima

Det finns platser som man längtar tillbaka till medan man ännu befinner sig där.
Stora Blåsjön är en sådan plats.
Svartsjuk på min egen lycka över att få vistas där uppe, suger jag girigt på mina minnen samtidigt som jag upplever dem.
Jag har Blåsjön i mitt hjärta.

Känner du igen känslan?
Nog är det märkvärdigt. Trots att jag längtar till Blåsjön, reser jag allt mer sällan dit upp. Jag tror det var finländaren Jörn Donner som sade att vänner behöver man inte träffa så ofta; de har man ändå. Jag förstår hans tanke: Blåsjön bär jag ju med mig.
På kartan ligger Stora Blåsjön i Frostvikens gamla kommun, i gränskorsningen där Jämtland och Lappland möter Norge. Eller där himmel och fjäll möts, i markerna där Blåsjöbarna leker och Dunderklumpen drönar.
För sagan är aldrig långt borta från Blåsjöfjället, och de jamtska skrönorna finns ständigt i luften, som snökorn.

Ändå är Blåsjön ingen dröm – men ett drömmål.

Europas sista verkliga vildmark kan Blåsjölandet kallas i turistbroschyrerna. Och det är säkert sant, om man räknar bort nationalparkerna.
Knappt 30 mil från Östersund och närmare 90 mil från Stockholm ligger byn med Sveriges näst djupaste och mest blåa sjö. Inget stenkast precis. Med lågprisflyg, snabbtåg och direktdiligens från Östersund kunde man kanske ta språnget från huvudstaden på fyra och en halv timme. Och med småflygplan kan du landa på den nya karga stripan i Gäddede. Men det blir knappast så; infrastrukturen i denna landsända har inte hög politisk prioritet, har vi förstått.
Jag brukar som de flesta ta bilen, nu när krokvägarna äntligen rätats ut någorlunda, byggts om och asfalterats så att man inte riskerar att slukas av ett lömskt bubblande tjälskott.

Visst kostar resan på, men gratis får jag vida vidder och sköna vyer över skonsamt exploaterad mark. Låt vara att kalhyggena, eller de så kallade föryngringsytorna, en tid svepte som skogsbränder över fjällskogen. En ökenfilosofi som kanske börjat överges.

Ibland när jag kör där förbi Fågelberget och Bågede och mot Jormklumpen ser jag att fjällvråken vakar över mig. Stannar jag upp hör jag korpen knarra, eller ripan.

Har man tur kan man se färska björnspår och äta hjortron direkt från tuvan. Fast förr hos á Britta på Kaffestugan fick man grädde och våffla till hjortronen. I dag är det andra rastställen som gäller, fjällcampingar och kaféer, det mest genuina hos a´Anna vid kapellet i Ankarede.

Fjällhotellet i Blåsjön är borta sedan länge, det brann ner en ruskig dag, och många trodde att byn inte skulle orka resa sig efter den eldstormen. En annan härdsmälta följde: giftig aska från kärnkatastrofens Tjernobyl föll över trakten, inte långt därpå tvingades byskolan stänga. Men byborna samlades till en ekonomisk förening, körde bland annat igång skidliftarna med egen kraft och byggde upp ett ”Gökbo” i skidbacken, där det tidvis finns modiga entreprenörer som driver servering. Men det är klart att många trogna turister saknar det gamla sportiga värdparet på hotellet, Annchristin och Claes, som kunde bjuda på såväl motion med squash som nypimplad smörstekt röding med ett gott vin därtill.

Folket här uppe är av segt virke, av fjällbjörk.

Vill du fiska så köper du maggot på ICA Blåsjöfjäll, en saluhall som äldre blåsjöbor envist fortsätter att kalla ”Ottos kiosk”. Själv gick jag för det mesta till Erlands nu nedlagda lanthandel, en bodsort som i dag är praktiskt taget utdöd i kulturlandskapet. Där köpte jag en gång spetsbyxor i vadmal med smala ben som man fick in i högskaftade stövlar.

I Blåsjön kan man se naturkrafterna med blotta ögat. Fjällvindarna spelar och piskar i samma varma schal. 


På midsommaraftnarna händer det att folk tävlar i badbyxor på skidor vid Stekenjokk, där en osannolik autostrada lagts som en kungsgata över kalfjället. Vägen byggdes för Stekenjokkgruvan, men driften blev kortvarig och hela gruvetablissemanget lades i grus och jämnades med marken. En hög minnessten är rest på den ödsliga platsen, som ett krigsmonument över stupade.


Om somrarna häckar husbilar och husvagnar som stora fjällabbar efter Stekenjokkvägen. Fjällutsikten på båda sidor är ögonbedövande. När jag kör på den upphöjda vägen tycker jag mig befinna mig mitt i en tredimensionell cineramafilm. I dalgångarna slingrar sig Leipikälven och Bjurälven. Den sistnämnda med djungelgrönskande Shangri-la-vegetation i Blinda dalen och hemliga sluk, där älven försvinner spöklikt i underjorden. Har man tur får man följa med den fantastiska guiden Gunnel Fredriksson på en ekologisk rundvandring bland dolinerna och sluken.


På vintern upphör plogningen av vägen vid avfarten mot Leipik. Vi brukar fortsätta på skidor mot kåtorna vid Karitjärn och sedan sitta på en knappt synlig varningsskylt för ren i snövräket och dricka varmt ur våra termosar.
Du tror att stillheten är en dröm tills en snöskoter från Sippmick spräcker tystnaden som en motorsåg. Fast en gång körde ett hundspann från Raukasjö eller Klimpfjäll förbi oss i hög fart, det for fram under största möjliga tystnad – så som en plötslig hägring från en fjälltid som flytt.

I dag är det skotern som gäller i fjällvärlden. Här finns redan en hel skoternäring.
Fjällräddaren Peter Persson som jag känner i byn köpte en skoter för 80 000 kronor, med radio, mobiltelefon, gyrokompass och GPS. Hastighetsmätaren visar att maskinen kan köras i 220 kilometer i timmen. ”Nja, men över hundra har jag kört på isen över på Ankarvattnet”, medgav n´Peter.


För många norrlänningar har snöskotern blivit en livsstil. Nu finns knappt ett vinterfjäll rent från skoterspår. I grannlandet har de norska myndigheterna nästan lyckats förbjuda skotertrafik i fjällen.


Jag kan ibland stå på mina gamla Edsbynskidor av trä (med stålkant) och betrakta familjer som sitter vid sina skotrar på sjöisarna och pimplar ur sina angelhål. En del har överbyggda slädar med sig, som små snigelhus. Det ser ombonat och pyssligt ut. Den enda motion åkarna får är när de kör fast med skotern.



Då och då skriver tidningarna om tjuvjakt med snöskoter. Det är stränga straff för sådan hetsjakt. Men i fjällbyarna läcker ingen. Det finns för många rovdjur i fjällvärlden nu, säger såväl samer som bybor, men jag har bara sett spår efter lo. Däremot har jag aldrig sett så många renar efter vägarna som numera.


Se upp för så kallade ”dikesrenar”!

En gång upptäckte jag en skoter med skylten: ”Låt Norrland avgöra skoterfrågan”. Vid bensinmacken i Blåsjön, där skotrarna vintertid är flera än bilarna, prövar jag ett skämt: ”Låt Norge avgöra skoterfrågan”.
Ingen skrattar. ”Stockholmare”, mumlar någon och spottar ut snuset. Stoppa snöskotern? Gosse, då kan du lägg´ ner hela Norrland!
Jomenvisst. Jag borde nog också skaffa en snöskoter så att jag kan slunga mig upp mot de höga fjällkammarna och närmare solen. Bara man börjar bygga skotrar som går tysta som hundspann. El-skotrar, kanske, var finns sådana?

Blåsjön är en verklighet och inget jag hittat på.


Jag kom hit första gången hösten 1969 för att jaga älg i fjällen med filmkamera. Där träffade jag n´Edvard, n Agge, n´Thure, n´Sjölund – hela Ankarvattnets jaktlag. Dom såg förmodligen först med skepsis på “sörlänningen”, så hälsing han är. Vi delade på strapatserna under en vecka; och vi dög. Vi släpade de skjutna djuren över myrarna och fjällsluttningarna, fraktade bytet med båtar på Bjurälvens delta. I vattenlinjen dök bävrar ned i sina byggen.
Jag var en indian på färd tillbaka i barndomens äventyrsrike.

Något år senare låg nästan hela jaktlaget i Folkets hus och hungerstrejkade för bättre väg till byn. Olof Palme kom farande i helikopter, den som sedan slog i väggen och damp i backen när ministern skulle hämtas tillbaka till kanslihuset. Det var ett ståhej i hela landet och ”Strejk-Erland” blev rikskändis.

En ödets kastvind förde en blåsjöflicka i min väg. Hon hade varit barn här i byn och kände alla som jag blivit bekant med och var släkt med vänner jag fått. Hon blev småningom min fru. Så kan det gå, nästan som på film!

På sommaren återvände jag och kastade med fluga i Leipikälven. Jag fick min första öring på spinnspö – vem känner då att myggen bits och knotten svider.

Sedan på vintern gick vi båda på tur över den stora sjön, där svallisen formar månlandskap av snöhavet. Den gången drog oss n´Folke med skotern till sina pimpelhål, där á Ada redan fått femton rödingar på en halvtimme. ”Det är bara teknik och tålamod”, förklarade hon och kisade i ljuset. Nu är båda borta, nästan alla i Ankarvattnets gamla jaktlag har gått till sällare jaktmarker. Men andra människor har kommit i deras ställe; byn ger inte upp.

Blåsjön överlever.
Här finns alltid ett trots allt.

Jonas Sima är journalist, filmare och författare. 1969 spelade han in dokumentären ”Älgjakten” i Stora Blåsjön. Med jämten Björn Norström har han samskrivit tre barnböcker om ”Blåsjöbarna”. 1980 gjorde han långfilmen ”Barna från Blåsjöfjället” efter första boken i serien. Hans hustru Inger äger en fjällstuga i Blåsjön. Där vill de vara vara oftare.